Signaler från framtidens industri #3

I september går Sverige till val. För första gången får omkring 6,5 miljoner väljare sitt röstkort digitalt. Själva rösten är fortfarande fysisk, men information och delar av infrastrukturen runt den har tagit ytterligare ett steg in i det digitala.
Det kan tyckas ligga långt från industrins reservdelshantering.
Men utvecklingen illustrerar en större förändring som pågår på många håll i samhället: information som tidigare varit knuten till ett fysiskt dokument, arkiv eller objekt flyttar till digitala system.
För industrin kan den förändringen få långtgående konsekvenser.
Tänk om delar av framtidens reservdelslager inte behöver bestå av reservdelar på hyllor utan av den information som krävs för att tillverka rätt del när och där den behövs?
Tre aktuella signaler visar hur den utvecklingen börjar ta form.
1. Det fysiska får en digital identitet
I somras tog EU ytterligare ett konkret steg mot införandet av digitala produktpass. Den 20 juli gick EU-kommissionens register för Digital Product Passport, DPP, live tillsammans med en testmiljö.
Tanken med digitala produktpass är att information om en produkt ska kunna följa den genom värdekedjan och göra relevanta data tillgängliga för olika aktörer. Det kan exempelvis handla om produktens egenskaper, material och annan information som behövs för att möta kommande produktkrav.
Sex europeiska standarder har också publicerats för infrastrukturen kring de digitala produktpassen, bland annat för identifiering, databärare, interoperabilitet, datautbyte och decentraliserad datalagring.
Det här är viktigt av flera skäl.
När en fysisk produkt får en digital identitet skapas nya möjligheter att dela, hitta och använda information genom produktens livscykel.
För industrin kan den typen av infrastruktur på sikt också bli en viktig pusselbit för reparation, återtillverkning och behovsstyrd produktion.
2. Vad händer om reservdelen inte behöver ligga på hyllan?
Här blir utvecklingen särskilt intressant ur ett On Demand 2033-perspektiv.
Traditionell reservdelsförsörjning bygger ofta på att en fysisk komponent tillverkas, transporteras och lagras i väntan på att den någon gång ska behövas.
Ett digitalt lager bygger på en annan logik.
I stället för att enbart lagra den fysiska komponenten lagras den information och dokumentation som krävs för att komponenten ska kunna produceras när ett behov uppstår.
Additiv tillverkning är en av teknikerna som kan möjliggöra detta. Eftersom produktionen utgår från digital information kan vissa komponenter tillverkas nära platsen där de behövs och först när behovet finns.
Det betyder inte att alla reservdelslager kommer att bli digitala eller att fysisk lagerhållning försvinner.
Men för vissa typer av komponenter kan kombinationen av digital information och flexibel produktionskapacitet förändra själva logiken för reservdelsförsörjning.
Frågan blir då inte bara:
Var finns reservdelen?
Utan:
Har vi informationen och förmågan att tillverka den när vi behöver den?
3. En digital fil räcker inte
Det är samtidigt lätt att förenkla bilden.
Ett digitalt lager är inte en mapp full med CAD-filer.
För att en komponent ska kunna tillverkas på ett säkert och repeterbart sätt krävs betydligt mer: rätt version av underlaget, materialinformation, processkrav, kvalitetsdata, spårbarhet, behörigheter och kunskap om var komponenten faktiskt kan produceras.
Det väcker också frågor om ansvar, immateriella rättigheter, cybersäkerhet och standardisering.
Ju mer av produktionsförmågan som flyttar från den fysiska lagerhyllan till digital information, desto viktigare blir därför tilliten till den informationen.
Det är också här digitala produktpass, standardisering och digitala lager börjar mötas.
De är inte samma sak. Men de är delar av en större utveckling där tillgången till strukturerad, tillförlitlig och delbar produktinformation blir allt viktigare för industrins förmåga att agera.
Från lagerhållning till tillverkningsberedskap
Digitaliseringen av samhället innebär inte att det fysiska försvinner.
Röstkortet kan bli digitalt, men rösten är fortfarande fysisk.
På samma sätt kommer industrin fortfarande att behöva fysiska komponenter.
Skillnaden är vad vi behöver ha tillgängligt i förväg.
I vissa fall kanske framtidens beredskap inte handlar om att ha tusentals reservdelar liggande på lager.
Den kanske handlar om att veta exakt vad som ska tillverkas, ha tillgång till verifierad produktionsdata och kunna koppla den till rätt produktionskapacitet när behovet uppstår.
Det är ett ganska stort skifte.
Från att lagra saker till att lagra förmågan att skapa dem.
Och kanske är det just där framtidens lager börjar.

Lämna ett svar